Turkiet, dag 6 - Fredag

Varför kom fredag så snabbt helt plötsligt? Och hur kom de här långa dagarna helt plötsligt blivit alldeles för korta?
Min käraste hade en jobbig natt med feber och täppt näsa. Därför kändes det till en början väldigt bra att morgonen var som gårdagen - molnigt.
Det blev en lugn frukost och sedan intog vi några solstolar med våra böcker och har tillbringat hela dagen där. Det enda avbrott vi haft har varit för ett dopp i bassängen och mat.
Idag har vi till och med unnat oss en glass! Magnum mandel! Dock, trots att den finns här, smakar det inte samma som i Sverige. Jag antar att man gör glass på olika vis i olika länder fast det är samma "tillverkare" och "märke".
Dessutom var den snuskigt dyr! 3€ kostade den, vilket blir ungefär 27-28kr... Helt galet! Men det var ändå ljuvligt att få njuta av en glass istället för alla geléefterrätter.
Förresten fick vi strålande sol under klarblå himmel efter några droppar regn strax innan lunchen ägde rum. Så vi har verkligen satt färg på brännan idag. Och på vissa ställen värre än andra men det är sådant som händer när man är helt inslukad i en bra bok.
Idag fick vi även ett kort besök av en papegoja och hans fotograf.

Efter kvällsmaten när vi skulle tillbaka till vårat rum stannade vi på vägen för att en magdansös intog den lilla lilla scenen som Ambassador har. Och det var riktigt underhållande!
Hon dansade först på scenen och sedan gick hon ner och dansade med publiken som tryckte ner sedlar i hennes kläder. Sedan tog dansösen med sig en tonårsgrabb upp på scenen och dem dansade tillsammans!
Sen var hon på jakt efter nya personer att ta med på scenen. Det blev först en svensk kvinna som hon tog i hand och sedan pekade hon på mig... Jag försökte först intala Susse att det var henne hon pekade på, men gick motvilligt med upp på scenen och då skulle vi dansa med en sjal inför publiken, och försöka göra några magdansövningar tillsammans. Det var riktigt roligt men nervositeten varade längre än jag stod på scenen, så jag njöt inte av framträdanet fören nu efteråt när jag skriver.
Det sorgligaste med det här var att vi inte hade kameran med oss för att för evigt minnas detta ögonblick.